Det här är något som jag gått och funderat på ett tag.

Jag är feminist. Jag vill skriva mer om varför jag är det. Jag vill hjälpa till att motverka vårt skeva ideal. Jag är också fotograf. Jag älskar vackra, drömska bilder. Jag tycker om brudar som är snygga, vackra, starka, sköra. Jag har aldrig känt någon njutning av att ta bilder på sånt som är fult, för sakens skull. Om jag vill fota min tallrik med mat kan du räkna med att jag tar armen och sopar bort allting runtomkring på bordet. Jag kommer inte visa er hur det ser ut utanför kokboken. Mitt hem är en ständig röra. Det kommer jag förmodligen inte heller visa er. Jag är en bildpoet i blodet, i varje millimeter av min kropp. Det gör mig till en otillförlitligt kompass för verkligheten. Min blogg är en utvald prisma av saker jag tycker om. En fin plats där jag trivs, som är långt ifrån verkligheten. Alltså känner jag att jag redan här har ett jäkla stort problem mellan punkt ett och två.

Så, hur tänker jag kring detta med att vara feministfotograf och obotlig romantiker?

Jag tycker inte om den glättiga och plastiga glamouriseringen när det kommer till retusch. Jag retuschar mina bilder varsamt; jag försöker istället skapa en känsla och behåller struktur i hud och linjer. Ja, vi kan kalla det rynkor. Sånt som alla har, men som sällan syns i kommersiella bilder. Jag tar ansvar för vilka ideal jag arbetar med. Jag fotade mycket mode för några år sedan, men fick ibland retuschera vissa modeller så att dom blev fylligare/rundare i kroppen. Jag är själv smal av naturen (inget ont om det) men väljer numera bara att jobba med sunda modeller. Både smala och kurviga. Jag blir glad när jag ser kampanjer på levnadsglada kvinnor som får skratta. Därför blev jag så lycklig i hjärtat när jag såg kampanjbilderna med de badande donnnorna från kläddesignern Emmy att jag kastade mig över mailen och skrev till henne ‘HURRA – ÄNTLIGEN ETT VACKERT OCH VETTIGT IDEAL’. Kan inte fler företag arbeta mot denna linje? Jo, om vi konsumenter tar ansvar. Syns och hörs, bojkottar och rosar. Inte sätter vår fot i American Apparel-butikerna. Säger nej för helvete. Vi har tröttnat nu.

Men hur kan en reklamfotograf och dessutom vintagenörd vara feminist? Är det inte bakåtsträvande att gilla gamla saker och dessutom gilla att fota det på ett jäkligt uppfräsigt sätt? Nä. Jag må vurma för den gamla tiden, 30-/40-tal, av rent estetiska skäl, men allting var verkligen inte bättre förr. Och att jag älskar att baka i mitt gamla förkläde gör inte mig mindre feminist och mer hemmafru, jag råkar gilla att baka och tycker man ska göra det man tycker är roligt och som ger livslust. Dessutom är det där gulliga förklädet jäkligt bra att ha när min feminist-man står och bakar i köket. Det funkar för oss båda.

Så, min drömska sagovärld i kameran är mitt jobb, mitt sätt att se världen. Det är långt ifrån hela sanningen om vem jag är. Jag vill att bloggen ska rymma både det och mina tankar kring feminism, miljötänk och min passion för historia/vintagekläder. Därför kommer jag jobba mot den linjen nu och framåt. Puss på er.

 Translation:
About being a feminist, photographer, blogger and vintage nerd.