Den här vintern har inte varit lätt. Allt har känts grått grått grått, hela tiden. Som att himlen inte ens kunnat ha någon annan färg. Jag har kämpat med en djup depression, min egen självbild och allt som blir extra tydligt när man knappt inte ens ser solen längre. Jag har längtat till landsbygden och varma städer, jag har känt mig ensam och utanför. Som en skörstark själ är man knappt byggd att bo på denna del av jordklotet. Man behöver varje varm solstråle man kan få, varje mjuk smekning på axeln. Ingen storstad, ingen jantelag, inget passa-in-i-en-förutbestämd-box.

Men om vintern är så mörk att man nästan bara hör sina egna tankar, så kallt, hårt och kantigt att innerfodret på jackan skaver mot revbenen. Ja, på samma sätt är det alltid så himla vackert när våren kommer. Sista dagarna med vinter, då allting liksom inte lyckas hålla ihop längre och börjar ge upp. Isen spricker, snön blir till droppar mot marken. Då är allt liksom vackert grått, innan det exploderar i färg. Det är då jag älskar som mest att promenera med dig.

Du tar fram din kamera med film och fotograferar.

Jag fotograferar också, och njuter. Hej våren ♡

Sedan går vi över bron, hemåt och smiter in på ett bageri och köper två bakverk var. Sedan går vi hem, brygger kaffe och spelar kort. Med dig har allt det gråa trots allt aldrig varit så vackert.

Translation:
First days of spring.