Jag har drömt om att åka till Jazz Age Lawn Party sedan jag upptäckte det första gången för två år sedan. Eftersom Simon också velat åka till NY ett bra tag så bestämde vi oss för att göra slag i saken förra hösten och boka en resa! Åtta dagar i staden vi aldrig satt våra fötter i. Så jäkla pirrigt och spännande! För er som inte vet så är Jazz Age Lawn Party kort beskrivet en slags picknick med klädkoden 1920 till 1930-tal, även om jag i efterhand mer skulle beskriva det hela som en festival med en liten maskeradtvist!

Eventet arrangeras två dagar i juni och augusti och äger rum på Guvernor’s Island utanför New York.

Vi åkte dit till första tillfället i juni. Jag som hade förköpt biljetter till oss flera veckor i förväg var lite orolig att det skulle regna, men det gjorde det inte. Det blev istället en ganska solig dag och jag hade på mig min tunna 1930-tals klänning.

På en gång när vi kom fram slog vi upp vår filt och dukade upp mat från ett av foodtrucksen i området. Vegetarisk bönröra, saffransris och guacamole med majschips. Hallelujah vad gott det var!

Men ingenting såg riktigt ut som jag hade tänkt mig, och på något konstigt sätt som det kan bli när man förväntat sig något helt annat, blir man plötsligt lite förvirrad och nedstämd. Det var extremt många människor och trångt, långa köer (att bara komma in i området tog en timme), det var mest sand överallt så det var rätt skitigt och de flesta besökarna var inte uppklädda till den grad jag hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt stirrat mig blind på alla utvalda glimtar och fina bilder och tänkt att ‘såhär ser det ut, det är som en tidsresa till 20-talet’. Men faktum är att jag ofta gör såhär, drömmer mig iväg och skapar mig en egen bild av saker och ting.

Tänker mig att detta måste varit magiskt från början, när ett litet hängivet gäng tog färjan hit för att samlas på en liten gräsplätt och ha picknick. Med sin gamla grammofon, de finaste kläderna på och en picknickkorg. Nu kändes det hela lite krystat istället och ganska kommersiellt. Det fanns VIP-pass att köpa, om man ville sitta med det lite snyggare sällskapet. Sedan alla dessa köer till allt. Köer till att köpa fotobiljetter, matbiljetter och så flera tält som sålde saker, köer till att stå och posera vid en gammal bil. Sedan drack många rätt friskt också och jag tycker det känns så synd att det är ett event man kommer till och blir jättefull på så att man inte kan gå, när jag i min fantasi tänkte att det hela skulle vara elegant och vackert. Nåväl.

Sedan bestämde jag mig för att bara fånga de fina detaljerna på bild. Som den här fröken såg ut på pricken som Kirsten Dunst, jag var typ tvungen att blinka ungefär fem gånger för att verkligen förstå att det inte var hon på riktigt.

Jag var ju inte helt överdrivet imponerad av picknicken, men framme vid scenen till tonerna av Michael Arenella & His Dreamland Orchestra, gick det att drömma sig bort till svunna tider. Så jäkla bra! På dansgolvet dansades det swing och charleston.

Mer bilder från dagen kommer, har en bunt jag ska jobba mig igenom! Och vill ni åka till Jazz Age Lawn Party så säger jag ja ja, bara gör’t! Bli inte avskräckta av min utläggning om att det inte överträffade mina förväntningar. Alla har ju helt enkelt olika bilder i huvudet av vad som gör den perfekta 1920-tals picknicken. Och även om det inte blev som jag tänkte mig första gången, betyder det inte att jag inte kommer åka dit fler gånger!

Translation:
My first time at the Jazz Age Lawn Party, it was not really what I expected, but I enjoyed the Dreamland Orchestra very much. Me and Simon danced a little and ate some really good food from some foodtruck. I have more photos to show you, I just have to work my way trough them!