Att vara så nära att förlora någon är lite som att sväva först. För man vet inte riktigt var man befinner sig. Men det finns ingen botten, ingenstans att landa och magen känns precis lika orolig och svindlande tom, som inför uppförsbacken på den där berg- och dalbanan. Och hjärtat är i halsgropen. Att vara så nära att förlora någon är som att vakna ur en dröm och bli besviken över att man vaknar till en verklighet. Det är som att förlägga nycklar, plånbok och mobil på ett och samma ställe. Det är att vara så ledsen att man gör dumma saker. Det är att vara så rädd att man låtsas att allting kommer att bli bra. Men det är också att ha mod och styrka och inse att det ännu inte är försent, det var bara sjukt jävla nära. Som att upptäcka att man precis klarat sig från att bli påkörd av en bil med en hårsmån. Att med darriga ben ta de första stegen efteråt och veta att man lever, men bara nästan. Att vara så nära att förlora någon är som att komma hem och inse att man inte kan komma in i sin lägenhet, till allting man älskar. Att stå där på fel sida och andas mot dörren och inse att man glömt något viktigt någon annanstans. Och att det enda som hindrar än från att kunna komma hem, är den där lilla nyckeln.
Tänk om den lilla nyckeln är du.
